…helt på egen hand. Jag bara packade väskan och satte mig på tåget. Mot Skåne. Familjen där hemma hann knappt uppfatta vart jag skulle.För jag hade lite bråttom. Jag skulle åka till en ny vän som jag inte kände så väl. Som jag bara träffat en gång tidigare i våras. Men ibland bara känner man det i magen. Att det är rätt och att det känns som man känner varandra från första stund. Och det var så det kändes med henne. Det var därför jag satte mig på tåget och bara åkte. Och jag hade rätt. Hon var precis så mysig, trevlig, rolig och ärlig som jag trott. Det är inte så himla lätt att träffa nya nära vänner i vuxen ålder. Men nu har jag gjort det. För det är lite sånt man känner. Och bara vet. Sen råkade vi ju komma från samma småstad en gång i tiden. Det måste varit något i luften som förde oss samman. Och kanske var det med en smula hjälp från sociala medier. De är för fantastiska. De där medierna. Och det var hon också.
Hon tog mig till Haväng. Med picnic i det gröna och en utsikt som slog det mesta. Trots lite grått och svalt. Så var det ändå underbart.
Här är hon. Den varma vackra Carola. Och i korgen fanns nybryggt kaffe och färska nygjorda havrekakor. Ni förstår att jag hade en lyxig stund där på filten.
Och så stannade vi till i Kivik. Och bara gick runt och sa åhh vad fiiiint det ääär.
Dessa två små herrar föll jag pladask för. Ville smygpacka dem i min väska för att ta med hem. Helt bedårande. Och busiga. Ge mig en nuuu 🙂
Och hon har god smak den där tjejen. Överallt fanns det fina inredningsdetaljer att fota. Hemma hos henne.
Och poolen. Den ville jag också ta med hem!!
Lämna ett svar